Kategoriarkiv: Förnyelse (s)

En osannolik riddare i skinande rustning (eller: På vilken fråga är Pär Nuder svaret?)

Om två månader ska Socialdemokraterna välja en ny partiledare. Fast det är ju det formella, rent praktiskt kommer det vara klart lååångt tidigare. Och det är därför som kampanjen för Pär Nuder nu trappats upp. Tanken är självklart att det ska framstå som om Nuder är den riddare i skinande rustning som kommer inridande på sin vackra vita springare när alla andra kandidater dömts ut eller avfärdats. Det kan finnas en eller annan invändning mot själva riddar-liknelsen, men annars är det nog ungefär så där kampanjplanen ser ut.

Om Pär Nuder kan fås att framstå som en stark kandidat kommer andra kandidater att backa, ledande företrädare kommer att bli försiktiga i att föra fram sina alternativa kandidater (för vem vill bli känd som förlorarens vän/vinnarens fiende?) och i slutändan finns bara en kandidat.

Så låt oss då repetera några tunga siffror ur vallokalsundersökningen:

  • andel S-röster bland fast anställda väljare: 23 procent
  • andel av väljarna som anser att de rödgröna har bäst politik vad gäller den svenska ekonomin: 32% (med 57% för högern)
  • andel av väljarna som anser att de rödgröna har bäst politik vad gäller skatterna: 37 % (54% för högern)

Och då är det väl relevant att ställa sig frågan: om Socialdemokratin nu fick betyget underkänt vad gäller ekonomin, skatterna och jobben; varför ska vi då välja den person som mer än någon annan format just vår nuvarande politik för ekonomin, skatterna och jobben?

Nu vet jag att någon säger: ”Östros, Österberg, Sahlin och några till är ansvariga för s-politiken”. Och självklart är både de och vi andra som var på partikongressen 2009 ansvariga för politiken. Men i sak har inte mycket förändrats i socialdemokratisk politik sedan regeringen Perssons ödesdigra misstag att bygga en strategi på att ”jobben kommer, lita på oss, business as usual”. Vem som var finansminister och Göran Perssons närmaste strateg då? Gissa en gång.

Är det en sak som är tydlig när det gäller socialdemokratisk förnyelse så är det nämligen att vi varit rätt dåliga på att förnya oss när vi varit i opposition. Det är när vi haft regeringsmakten som vi lyckats bäst med att anpassa vår politik till nya villkor i samhället. Sist vi var i regeringsställning gick det där bra till en början. Det var grönt folkhem, välfärdssatsningar och nytänk på viktiga områden. Men sedan glömde vi bort att ”stolt men inte nöjd” inte bara var ord utan måste verka trovärdigt och ärligt för väljarna. Vi trodde att vår regeringsduglighet skulle räcka, trots att just regeringsdugligheten fått sig allvarliga törnar i samband med bland annat tsunamin. Och svenskarna uppfattade inte att vi hade någon idé om var framtidens jobb skulle komma. Någon som känner igen den kritiken? I valrörelsen 2006 uppfattade jag ett konkret svar om hur jobb skapas: mer pengar till forskning. Det är självklart klokt, men få väljare uppfattar det som tillräckligt.

Nu är vi så illa tvungna att förändras och förnyas, trots att vi är i opposition, annars lär vi inte återkomma i regeringsställning på väldigt länge. Därför vore det kanske inte det smartaste draget att välja en tänkbar statsministerkandidat om denne samtidigt är en ganska otänkbar ledare för en förnyad socialdemokrati som mobiliserar tusentals människor i samtalskampanjen inför nästa val. Kort sagt: en statsministerkandidat är bara meningsfull om hon/han samtidigt är en tänkbar valvinnare.

Det finns många goda kandidater till partiledarposten. Mina favoriter: Margot Wallström (man kan väl drömma och vädja?), Mikael Damberg, Eva Nordmark (SKTFs ordförande), Luciano Astudillo och Ulrica Messing. Samtliga har förutsättningar att leda en förnyelse av vår politik utifrån en stabil ideologisk grund. Samtliga är duktiga kommunikatörer som pratar så att man förstår. Samtliga representerar något nytt för väljarna (jo, till och med Margot – konstigt nog med tanke på hennes erfarenhet).

För mig är Pär Nuder, precis som en del andra namn som förs fram, en representant för det som var otroligt framgångsrikt, men misslyckades när den pågående förnyelsen kom av sig. Det gör inte Pär Nuder till någon dålig kandidat till tunga uppdrag; tvärtom är han – i sina bästa stunder – en lysande strateg. Men, som någon sa, Per Schlingmann är också en lysande strateg, men han är inte moderaternas ledare eller valvinnare.

Nu har jag för övrigt samlat mig för en följetong om Socialdemokratisk förnyelse. Socialdemokratins framtid handlar ju nämligen både om person och politik. Imorgon inleder jag det rafflande följetongsbloggandet under den synnerligen lockande rubriken ”Manifest från en sjuksäng”… 😉

Politiska vägval – inte bara personval

Jag har tidigare skrivit om att jag gärna ser en kvinna som nästa partiledare för Socialdemokraterna. Det innebär inte att jag tror att namnet (eller könet) är överordnat allt annat; att det till exempel vore oviktigt vilken politik S driver. Men jag tror att det vore viktigt för Socialdemokratin med en ny kvinnlig ordförande. (De senaste dagarnas spekulationer har dock fått mig att modifiera min önskelista: jag vill att nästa partiledare är kvinna eller ung. Eller både och. När jag berättade det på s-föreningsfikat i lördags så skrattade de och sa: ”du vill alltså inte se en äldre man”, och det var väl i och för sig ett korrekt påpekande…)

Men politiken spelar roll. Politiken och de vägval som en kommande omprövning inom S kräver, är avgörande både för Socialdemokratins framtid som politisk kraft och – självklart – för våra framgångar i nästa val. Det blev extra tydligt när jag läste SvD igår (tack MAX för att ni delar ut SvD till barnfamiljer som vill ha lunch på vägen…).

I en intervju förklarade Veronica Palm, ordförande för S i Stockholm och vice ordförande i Skatteutskottet, att hon stod fast vid såväl förslaget till fastighetsskatt och att hon ville ha en ny förmögenhetsskatt. Dessutom var hon mot sänkt skatt i tjänstesektorn. Som sagt, politiken spelar roll.

Jag gillar verkligen Veronica Palm (har alltid gjort det) även om vi inte alltid är överens i alla politiska frågor. Jag tycker att hon är ett spännande namn i diskussionerna om vem som ska bli ny partiledare. Men hennes uttalanden visar att namnet på nästa partiledare inte automatiskt vinner nästa val för S. Tvärtom, är jag rätt säker på att Veronica presenterade ett program som skulle leda till ytterligare flera mandatperioder i opposition (jag har bloggat om det tidigare, här och här, liksom många andra tror jag att de tre frågorna var farliga ”spökfrågor” för S i valet).

Det där behöver dock inte vara ett problem: om partiet (vilket jag hoppas att vi gör) lyckas samlas bakom en ny rejält omgjord skattepolitik som sänker kostnaden för arbete och som inte uppfattas som hotfull för stora delar av befolkningen så är jag säker på att den kommande partiledaren – Palm eller någon annan – står bakom detta. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att Veronica Palm skulle kunna vara en alldeles utmärkt företrädare för en sådan socialdemokratisk skattepolitik.

Men SvD-intervjun visar att det inte går att nöja sig med att prata personer – socialdemokratins utmaning är större än så. Det handlar om att ompröva stora delar av våra politiska förslag så att de tydligt visar för alla svenskar att Socialdemokratisk ideologi fortfarande står stark. Lyckas vi inte med det så finns inte en chans att Veronica Palm (eller Margot Wallström eller Mikael Damberg eller Luciano Astudillo eller Ulrica Messing eller…) blir statsminister 2014. Och eftersom Sverige verkligen behöver en socialdemokratisk regering så är det upp till oss att både välja en klok partiledare och att utforma en klok politik. (Vilket påminner mig om att jag nog borde skriva klart de där blogginläggen om en reformerad socialdemokrati som legat som utkast i någon månad…).

Usel avslutning på extrem skithelg

Att Mona Sahlin bestämt sig för att avgå som partiledare var förvånande och onödigt. Jag sörjer och kommer att fortsätta sörja hennes besked; för som dottern (4,5år) sa: ”vi behöver ju Mona”. Om hon bara visste riktigt hur rätt hon har, dottern.

Mona Sahlin borde ha fått ett större mandat från partiet när det gäller att förnya politiken. Hon borde ha fått helhjärtat stöd från alla partimedlemmar och hon borde ha fått en ärlig chans av media. Men tyvärr verkar det fortfarande vara en provocerande tanke att Sveriges nu aktiva, mest erfarna politiker är en kvinna. En sån här dag är lätt att ägna sig åt ”om-lekar”. Om inte förnyelsen i rådslagen hade halvstannat mitt i. Om Mona fått mandat att förnya jobbpolitiken. Om hon (och andra) orkat ta fajten mot frasradikala skattehöjningsförslag. Om lite fler lyssnat när hon (och andra) vädjade om en politik som faktiskt är relevant även för medelinkomsttagare i storstäder. Om inte… Men nu står vi där vi står.

Jag tycker fortfarande att Mona Sahlin är den bästa partiledare Socialdemokraterna någonsin haft. Hon visade på allvar att laget är större än jaget och hon pratade frihet, rättvisa och jämlikhet på ett mer modernt, modigt och självrannsakande sätt än vad vi vågat göra på länge. Och jag vet att hon skulle ha blivit Sveriges bästa statsminister genom tiderna.

Jag önskar att hon under sina sista tre kvarvarande månader som partiledare lyckas med det hon nu tycks vara fast besluten att göra: att lämna över ett starkare, modernare och mer relevant parti till sin efterträdare. Det var det hon inte fick fullt mandat att göra under de tre år hon fick leda partiet.

Nu ska en efterträdare utses. Jag ser gärna en kvinnlig partiledare igen. Det handlar inte bara om symbolik (även om det är en viktig symbol att Socialdemokratin företräds av många kloka kvinnor), det handlar om att bryta igenom glastaket (som nu fått miljoner sprickor, som Hillary Clinton sa): att Sverige någon gång måste vara moget för att välja en kvinnlig statsminister. Sverige påstås ju för i h-e vara världens mest jämställda land. Men det är inte bara det. Jag tror verkligen inte att det finns typiskt kvinnliga och typiskt manliga egenskaper; individer är olika och likväl som män kan vara pampar kan kvinnor vara det. Men Mona Sahlin visade att det går att leda Sveriges största parti på ett annat sätt än det har blivit lett under drygt hundra år tidigare. Och för ett parti som nu mer än någonsin behöver visa att det förändrats från det gamla ”pamppartiet” till ett parti som lyssnar och förstår det folk pratar om, så är flera av de tänkbara kvinnliga kandidaterna mycket mycket bättre som företrädare. Och dessutom skulle en återgång till en manlig ledare av många tolkas som ”åter till det gamla vanliga – det var bara en treårig parentes” (en del skulle tycka att det var en positiv tolkning… men för de flesta negativ).

Visst är det ett problem att några av kandidaterna till synes är omöjliga (Margot Wallström säger att hon inte vill, Ulrica Messing, Carin Jämtin och andra goda kandidater sitter inte i riksdagen…), men vi är ett stort parti; med många goda kandidater. (Jo, visst finns det en och annan tänkbar manlig kandidat också. men det finns bra många fler otänkbara manliga kandidater…)

PS En helg som avslutas med ett sådant besked blir en skithelg, oavsett vad. Skithelgen inleddes när Hammarby förlorade cupfinalen i lördags, men sjungandet, stämningen och sättet Bajen stod upp mot Sveriges näst bästa lag kunde med lite perspektiv på saken ha gett kraft framåt söndagskvällen eller så. Om inte.

Förnyelseagenda à la ”Säkert!”

”Kan jag få ett tal på torget
Kan vi bygga upp nåt nytt
Jag vet inte vad det nya är men bättre än det här”

Så sjunger Annika Norlin/Säkert! i låten ”Fredrik” (läs min ”analys” av den låten här…). Och vi får faktiskt se till att bygga upp nåt som är bättre än det här. Eller läs bara dessa tre konstateranden (ur vallokalsundersökningen). Det är tre siffror som sparkar:

  • andel S-röster bland fast anställda väljare: 23 procent
  • andel av väljarna som anser att de rödgröna har bäst politik vad gäller den svenska ekonomin: 32% (med 57% för högern)
  • andel av väljarna som anser att de rödgröna har bäst politik vad äller skatterna: 37 % (54% för högern)

De där siffrorna säger något riktigt allvarligt. Det parti som genom den svenska historien drivit en politik för nya jobb, som värnat och stärkt den svenska ekonomin och format välfärden har inte längre svenskarnas förtroende i dessa frågor. Det är siffror som är allvarligare än det otroligt usla valresultatet.

Det var vare sig Mona Sahlin, kampanjen eller något liknande som gjorde att vi förlorade valet. Det handlar om att vi inte förnyat vår politik tillräckligt; att vi inte upplevs som relevanta för tillräckligt många svenskar. Om det handlar om ”medelklass i storstad”, ”arbetarklass i landsbygd”, ”djuphavsdykare på Stureplan” eller ”glada pensionärer” spelar faktiskt ingen roll. Socialdemokratin har inget existensberättigande om vi inte lyckas förena alla gruppers intressen och bära fram en berättelse om hur vår idé om ett Möjligheternas land faktiskt är bra för alla. Socialdemokratin är inte en förkämpe för någon särskild grupp: den svenska socialdemokratins unika framgångar beror på att vi lyckats förena en politik för utveckling och tillväxt med en tydlig politik för jämlikhet och fördelning. Att vi förmått visa för en stor – och bred – majoritet av svenska folket att Sverige tjänar på rättvisa. Att alla tjänar på att fler får leva rikare liv.

Sifforna jag återgav ovan pekar på att vi inte lyckats övertyga svenskarna om att vi står för utveckling och tillväxt. Och det är inte unikt. När vi härom veckan träffade företrädare för Labour i Storbritannien var deras analys nästan exakt densamma: de har förlorat förmågan att vara bärare av modernitet och utveckling. Det som gjorde New Labour (och Tony Blair) så framgångsrika var förmågan att beskriva hur Storbritannien skulle moderniseras och förbättras. Våra brittiska partikamrater pratar om ”politics of aspiration” och när man lyssnar på deras beskrivning så är det nästan bara att byta ut språket och ändra ”soutern Britain” till ”storstadsområden”. (Läs Patrick Diamond & Giles Radice om ”Labour’s fatal southern flaw?”!)

Det är alltså ett hyfsat stort uppdrag att förnya den socialdemokratiska politiken och formulera ett trovärdigt regeringsalternativ till valet 2014… Och då är det fyra områden som Socialdemokraterna måste diskutera ordentligt, jag tänkte återkomma till dem under den närmaste tiden. Men just nu gör jag det lätt för mig. Jag formulerar inte ens mina egna tankar utan låter Annika Norlin/Säkert! (helt ofrivilligt) formulera dessa fem utmaningar…:

  • ”När mänskligheten ruttnar i en hög och alla ba: ’vad är bäst för mig?’/ och ’jag köper vatten på flaska’/ och ’hon älskar inte dig'”
  • ”Hej chefen du har rätt jag borde vara glad / För jag får ryggbråck och 80 öre per dag / Och till julen får vi pennor med företagslogga på / Håll min jacka Martin när jag börjar slå”
  • ”Du har köpt Lonely Planet, åker till ett söderland rätt snart / jag låtsas att det är av kärlek till stan som jag stannar kvar / jag sträcker ut mig, säger ’det är till att vara märkvärdig’ / ’åka härifrån när solen är så härlig som den är, men du är som du är’”
  • ”Får man sluta vara hård / Får man luta sig mot nån / Kan du bygga en låg scen så man får se folk i ögonen”
  • ”Ska vi starta upp en by / ska vi bygga upp nåt nytt”…”kan vi passa in någonstans där man får sköta sitt eget huvud / men slipper sköta sig själv”
  • ”Det är du som borde leda oss, det är ni som borde leda oss / Led mig fel om ni vill, men kan jag någon gång under min livstid få bli ledd av någon som tror någonting?”

Den som vill kan ju fundera på hur Norlin-citaten ska kunna förvandlas till en reformagenda…  (Samtliga Norlin-citat ovan från Säkert!-låtar)

Osannolika resultat (s)?

Idag publicerar NA min krönika om valresultatet (läs hela krönikan här). I Örebro lyckades vi gå emot det katastrofala resultatet på riksplanet. I Örebro var Socialdemokraterna det enda parti som både ökade jämfört med valet 2006 och som ökade jämfört med det nationella resultatet i år. Tidigare fick Socialdemokraterna ungefär samma resultat i Örebro som i riket; när det gick bra i riket gick det bra i kommunvalet i Örebro, och tvärtom. Det sambandet finns inte längre: i riket fick Socialdemokraterna 30,66% och i Örebro 39,4%.

En förklaring som jag för fram i krönikan handlar om att vi i Örebro pratade mycket om jobb, företagande och tillväxt och att vi var trovärdiga i att vi hade idéer for Örebros utveckling. De flesta örebroare vet att vi drivit på för att skapa fler jobb, även i fall där den nu styrande majoriteten i kommunen tvekat eller stoppat. Tillväxtprofilen i Örebro, tillsammans med skarpa förslag om att förbättra skola, vård och omsorg, gjorde att vi i Örebro hade mindre problem med det jag i krönikan kallar ”spökfrågorna”. På liknande sätt var det med Sigtuna (ett annat tydligt framgångsexempel för S).

Här är några resultat från områden med mycket villor och som till stor del bebos av medel/höginkomsttagare (precis de grupper som Socialdemokraterna förlorade i exempelvis storstadsområdena). Jag tycker att de sex resultatetn nedan är goda argument för att vi gjorde något väldigt bra i Örebro – och jag tror att det handlar om att vi vågade prata jobb, tillväxt, utveckling och företagande:
Karlslunds valdistrikt: S +3,65%
Nya Hjarsta västra: S +2,99%
Nya Hjarsta östra: S + 1,37%
Eklunda: S +1,85%
Mosjö: S +1,43%
Mosjö-Täby: S +1,35%
Brickeberg: S +9,2% (till 36,82%!)

Annika + Fredrik = Säkert!

Lyssnar inte på så mycket annat än Säkert! och nya skivan ”Facit” (jo, jag lyssnar en del på Robyns senaste också, men inte ens den står sig riktigt mot Säkert!/Annika Norlin).

Alltså hör jag Annika Norlin sjunga ”Fredrik” för typ tusende gången:

”När mänskligheten ruttnar i en hög och alla ba: ’vad är bäst för mig?’
och ’jag köper vatten på flaska’
och ’hon älskar inte dig'”

Den handlar inte om Reinfeldt, säger Annika Norlin i intervjuer. Säkert, säger jag.Men jag är säker på att den handlar om det land Reinfeldt styr.

Jag tror att Annika Norlin tänkte ut den kanske mest sofistikerade valpropagandan (och möjligen också den mest ineffektiva – och mest troligt: helt påhittade av mig…) när hon gav ut singeln ”Fredrik” en månad före valet. När man läser texten är det omöjligt (för en sån som mig) att inte läsa in massor av samhällskritik och vänsteråsikter i låten. Och genom att säga att den inte handlar om Fredrik Reinfeldt får hon alla att tänka Fredrik Reinfeldt när de hör texten (nej, jag tror inte att det är Reinfeldt som åsyftas: Fredrik i låten är uppenbart på Annikas sida i kritiken mot ett samhälle där alla bara tänker på sig själva).

Okej, jag medger att det är lite långsökt. Men i alla fall!

Och självklart är det ännu mer långsökt (och inte så lite galet) att tro att texten handlar om Socialdemokratins eftervalsanalys. Men jag kramar mig fast vid de här raderna när jag tänker på hur Socialdemokratin än en gång ska bli bärare av det moderna projektet och kännas relevant för fler människor –  i alla grupper/livssituationer:

”Ska vi starta upp en by
ska vi bygga upp nåt nytt”

”kan vi passa in någonstans där man får sköta sitt eget huvud
men slipper sköta sig själv”.

Jag bara älskar Annika Norlin. Så. Nu är det sagt.

Fem lärdomar av ett katastrofval

Allteftersom det sjunker in att vi förmodligen har fyra år av utförsäkringspolitik framför oss så blir känslorna också mer kluvna. För lika glad som jag är för att vi gjort ett fantastiskt val i Örebro – lika bedrövad är jag över att vi fått in ett rasistiskt parti i riksdagen och att Reinfeldts högerregering får fortsätta styra landet i fel riktning. Tydligaste exemplet på den hjärtlösa politiken är utförsäkringarna av sjuka människor: 40 000 sjuka har hittills tvingats till socialen, 40 000 väntar kommande år. I det läget är det svårt att vara riktigt glad.

Det finns många slutsatser att dra av detta val, några handlar om politiken och , några om kommunikation och att ta människor på allvar och ytterligare några handlar om smutsiga kampanjer. En väldigt kortfattat analys lyder så här:

Om vi gjort ett bättre resultat i storstäderna hade vi haft en rödgrön regering nu. Vi pratade väl om hur Sverige slitits isär, men vi glömde ofta bort att beskriva personerna som drabbats: Det jag säger platsar ju nämligen inte nödvändigtvis på nyhetsplats… Däremot platsar Annika alltid på nyhetsplats. Vi har alla ett gemensamt ansvar för att vi inte lyckades lyfta fram fler sådana fall.

Och såvida vi inte vill byta ut befolkningen i storstäderna, så måste ett socialdemokratiskt parti som säger sig företräda majoriteten av befolkningen även lyssna på vad medelklassen tycker. Och det är rätt uppenbart att vi antingen inte begripit eller inte förmått möta särskilt mycket av den oro som stora delar av medelklassen i storstäderna känner. Om någon tror att svaret på det problemet är att byta partiledare till någon som är mer lik dem vi haft förr så kan vi redan nu börja sikta mot 20-procentsnivån. Om vi inte förmår förena medelklassens intressen med dem som har det tuffast i samhället är vi inte längre det socialdemokratiska parti jag gick med i. Och definitivt inte det socialdemokratiska parti som byggde detta land.

Men lite mer utvecklat blir det där fem punkter…:

1. Hårt arbete lönar sig. Vi var 300-400 s-valarbetare i Örebro som totalt ringt 3500 telefonsamtal, knackat nära 38 000 dörrar, samtalat med över 53 000 örebroare. Och som packat och delat material i en omfattning som nog inte ens går att räkna. Och det gjorde skillnad. I Örebro går vi mot en socialdemokratiskt ledd kommunledning, Socialdemokraterna i Örebro lyckades nästan 9 procentenheter bättre än rikssiffrorna – för tre val sedan var det normala att Örebro låg nästan exakt lika med riket. Vi har visat att en klok oppositionspolitik och hårt arbete (tillsammans med en impopulär kommunledning) räcker ända fram.

2. Samtalskampanjen var en succé. I hela Sverige har socialdemokrater genomfört över 1,2 miljoner samtal och det är en historisk prestation. Det räckte inte till. Hade det räckt om alla varit lika aktiva som örebrosossarna (vi genomförde 4,4 procent av landets samtal – trots att vi utgör cirka 1,5 procent av befolkningen)? Det är svårt att säga – men det är uppenbart att det finns många delar av landet som behöver utveckla sina folkrörelsemetoder och som behöver bli bättre på att mobilisera sympatisörer och medlemmar.

3. Socialdemokratin måste fortsätta bygga upp förtroende. Det är som Mona Sahlin sa på valnatten: vi fick inte tillbaka det tappade förtroendet. Om Stockholm röstat som resten av landet hade vi – så vitt jag förstår (slutresultatet är ju inte klart än) – haft en rödgrön regering med Mona Sahlin som statsminister. Det finns nog säkert mycket som kamraterna i Stockholm kan konstatera att de borde gjort annorlunda, men grundproblemet är att vi inte lyckats övertyga stora grupper i storstäderna om att Socialdemokratin har en politik som håller ihop landet, olika grupper och olika intressen. För många barnfamiljer med medelinkomster, i synnerhet i storstäderna, finns en misstro mot Socialdemokratin. Det är inte en misstro mot våra idéer – de tycker på det hela taget som vi – men det finns en misstro om att vi inte kommer att göra så att de får leva rikare liv. När en sådan misstro finns, klibbar skräckkampanjer från näringslivshögern och från högerns andra kampanjorganisationer fast (Villaägarna var nog värst med sin gravstens-kampanj).

4. Skräckpropaganda och smutskastning lönade sig. Låt oss hoppas på en självkritisk debatt bland landets journalister och att det i fortsättningen ställs lite högre krav på den politiska bevakningen. Den här valrörelsen tilläts handla till väldigt stor del om opinionsundersökningarna, gärna kopplat till Mona Sahlin som person. Ovanpå det drev vissa tidningar (med Expressen som övertydligt exempel – numera en svensk The Sun) en uppenbart politisk kampanj mot Mona Sahlin. Och de medier som inte nedlät sig till kampanjjournalistiken orkade inte ifrågasätta det drev som Expressen och andra hetsade fram. När dessutom såväl ungmoderater som kristdemokratiska regeringsledamöter försökte använda Toblerone som redskap i sina personkampanjer mot Mona Sahlin var det svårt att stå emot. Dessa erfarenheter bådar inte gott inför framtiden.

5. Socialdemokratin kommer att repa sig – om vi vågar hålla fast vid den inriktning som Mona Sahlin inlett: med öppenhet, lyssnande och en ärlig vilja att ompröva de politiska förslag som inte visat sig fungera. Därför förblir förhoppningsvis de där ensamma rösterna som ropar på partiledarbyte just ensamma röster. Och därför så sluter vi nu upp bakom Mona Sahlin och den politik som de flesta svenskar faktiskt i grunden tycker är vettig. Men just därför måste vi också våga ifrågasätta de förslag som var mer till hinder än till hjälp. Låt mig ge tre exempel: fastighetsskatten, förmögenhetsskatten och rut-avdraget.

Jag tycker egentligen att det var rimliga förändringar av fastighetsskatten och jag tycker att rut-avdraget är korkat utformat. Problemet var att de blev symboler för något större; de öppnade för angrepp på områden där vi inte hade råd att öppna oss för angrepp: jobbpolitiken (misstron från 2006 finns delvis kvar hos många) och ”skattechock-kampanjer” (alltför många tror på Villaägarnas felaktiga påståenden om att ”ingen går säker” – i själva verket var det 32 personer i Örebro län som skulle fått högre fastighetsavgift med det rödgröna förslaget – över 20 000 drabbades negativt av den borgerliga regeringens förändringar). När det gäller förmögenhetsskatten så är det lätt att hålla med om det rimliga i att de som är rikast ska skatta mer, men ingen kunde riktigt förklara varför det var så himla smart – bortsett från att det gav pengar till investeringar i skola och vård.

I grunden håller de flesta med oss Socialdemokrater om inriktningen: i valet mellan skattesänkningar och investeringar i skola, vård och jobb så väljer 7 av 10 investeringarna i välfärden. Men det finns två viktiga ”men” i detta: För det första så förutsätter detta att de litar på att vi inte tänker slösa bort skattepengarna på annat än just välfärd. Och för det andra så fungerar detta resonemang nästan bara när vi träffar människor och samtalar med dem om detta – och alltför ofta missar vi att göra den där kopplingen trovärdig för barnfamiljen i villaområdet eller den yngre pensionären i bostadsrätten.

Svenskarna är inte moderater. Om moderaterna inte lyste i lånta fjädrar skulle de inte ha en chans. Men det är å andra sidan uppenbart att vi just nu inte heller har en chans i debatten med moderaterna om vem som är ”originalet”. Vi ska självklart fortsätta avslöja de dubbla budskapen, men det är inte det som kommer göra att vi får leda Sverige igen. För att komma dit måste vi förmå formulera en trovärdig berättelse om hur vi vill hela Sverige, hur vår politik är bra både för barnfamiljerna i Stockholms villaförorter och för den arbetslösa metallarbetaren i Hällefors. Det är självklart inte lätt, men det var inte så lätt när vi gjorde det förra gången heller. Då lyckades vi genom att ta människors oro på allvar, formulera förslag som möter just dessa och koppla det till den långsiktiga bilden av vart vi är på väg.

Jag är stolt över att vi ofta lyckades med denna berättelse. Jag tycker att vi gjorde en bra valrörelse. Samtalskampanjen, tillsammans med reklam och kommunikation i övrigt, höll ihop budskapet och vi formulerade allt som oftast en berättelse som människor gillade och trodde på . Men lika ofta stördes den berättelsen av det brus som kom från smutskastning, personangrepp och från den misstro som vi samlat på oss under många år.

Jag tycker att både Marika Lindgren Åsbrink och Niklas Nordström bidrar till den nödvändiga debatten om detta – på olika sätt. Vi ska inte vara ängsliga för att formulera en politik vi tror på – men vi ska inte vara dumdristiga och ta strider som inte för oss närmare de långsiktiga målen. Och att skilja på viktiga och oviktiga strider är, som alla vet, något av det svåraste som finns…